"Jag har blivit stark av att inte ge upp"

NAMN: Marcella Lamberth
ÅLDER: 37 år
FAMILJ: Maken Nils, släkt i både Sverige och i Bolivia
BOR: I Forshaga, Värmland
JOBBSTATUS: Arbetar som undersköterska i Forshaga kommun inom särskilt boende, serviceboende och hemtjänst.

Hon växte upp på ett barnhem i Bolivia där hon senare lärde känna sin svenske man Nils, vars föräldrar startat barnhemmet. Nygift, ung och ensam flög Marcella Lamberth över Atlanten mot ett land hon aldrig besökt. Ärren från barndomen har satt sina spår, men tron och envisheten att lyckas, har gjort henne stark.

Det regnar i Karlstad.

Nils Lamberth står under ett stort paraply och väntar på mig och fotograf Theresia på perrongen. Vi hälsar lite snabbt och hoppar sen in i passaten, och susar iväg mot Forshaga. I bilen får vi veta att Nils är halvlatino. Mamma är svensk, och pappa är bolivian, vilket man inte ser ett spår av.

Vi kör in i Forshaga. Dagen till ära är det tomt, nästan som i en spökstad. Marcella väntar i lägenheten, tre våningar upp. Under rundvandringen i lägenheten imponeras vi av en världskarta på väggen som Nisse tillverkat med belysning bakom.

Nisse dukar fram kaffe och en strössellängd. Vi mumsar glatt på medan Marcella berättar om sitt liv.

Växer upp på barnhem

Marcella Lamberth växte upp på ett barnhem i Cochabamba-Bolivia. Hon och de andra barnen levde i en skyddad värld på barnhemmet. De fick komma ut på söndagar, då de åkte med buss till kyrkan, men de fick även göra utflykter ibland. När de blev lite äldre fick de gå ut själva, kortare stunder. Personalen ville skydda dem, tror Marcella.

Nils som sitter med under intervjun berättar att han bodde i Bolivia i cirka fjorton år. Hans föräldrar drev då barnhemmet som Marcella växte upp på, med ekonomisk hjälp ifrån Sverige.

− Jag kommer ihåg Marcella från att hon var liten. Jag kom ofta till barnhemmet och hälsade på. Alla barnen som bodde där var som mina syskon, säger Nils.

Det blir giftermål

Tycke uppstår mellan Marcella och Nils, och paret gifter sig unga, 21 och 29 år. Nils åker sen tillbaka till Sverige. Marcella kommer kort efter.

− Jag kom in ganska lätt i det svenska samhället, i och med att några av personalen på barnhemmet var svenskar. Vi hade även fått svensk mat där. Det kändes som om jag redan varit här. Jag kände inget utanförskap, berättar Marcella.

Efter 1,5 år släpper språkbarriären och Marcella börjar förstå och prata svenska. I Bolivia utbildade hon sig till frisör, men väl i Sverige kommer hon fram till att hon vill arbeta med barn. Hon får jobb inom barnomsorgen, och blir kvar i cirka tretton år.

− Vi hade varit ute och rest och när jag kom tillbaka till jobbet så fick jag höra att jag och två kollegor blivit uppsagda på grund av arbetsbrist. Jag blev ledsen och lite arg. De andra hade fått veta det före mig, och chefen sa att jag behövde skriva under pappren på en gång. Chefen sa att jag kunde kontakta Omställningsfonden, och jag tänkte att dem måste vara som Arbetsförmedlingen. Jag kände att jag inte orkade, att jag ändå inte skulle få någon hjälp.

Omställningsfonden hör av sig

Men kort därpå ringer en av Omställningsfondens rådgivare; Ann- Louice Lindholm till Marcella. Marcella väljer att ta reda på mer om Omställningsfonden. Hon kikar på hemsidan och i broschyrerna. Ann-Louice och Marcella ses sen på kommunhuset i Forshaga.

− Ann-Louice berättade hur Omställningsfonden fungerar, och då kändes det som att det fanns hopp för mig. Hon frågade om jag ville läsa vidare till förskolelärare. Det ville jag ju. Men först fick jag hjälp av John från företaget RYS, Riktad Yrkesstimulans. Vi skrev CV och personligt brev och så pratade vi om vad jag ville göra i framtiden.

John finns vid Marcella sida hela tiden och coachar och stöttar. Men när Marcella får reda på att förskolelärarlinjen är 3,5 år så tvekar hon. Hon berättar då för John att hon har lässvårigheter. John ser då till att Marcella får göra en dyslexiutredning, som tar ett bra tag att få svar på, men under tiden börjar hon istället att läsa till undersköterska.

Utredningen visar att hon inte har någon dyslexi, men att hon behöver lugn och ro för att ta in ny kunskap.

− Jag blev nekad lån av CSN. Det kändes väldigt tungt. Men då berättade Ann-Louice att Omställningsfonden kunde hjälpa till med ekonomiskt stöd och då behövde jag inte hoppa av. Jag blev superglad. Som om dörrarna öppnade sig igen för mig.

Gav aldrig upp

Marcella berättar att det tuffaste under den här tiden var hennes upplevelse av att inte chefen varit ärlig mot henne. Men hon är tacksam över att hon inte gav upp när det kändes som svårast, det har gjort henne stark, säger hon.

– Kraften fick jag genom att tänka framåt, och genom min tro på Gud. Han sviker oss inte, oavsett vad som händer.

Idag är Marcella färdig undersköterska, och arbetar i hela Forshaga kommun. Hon älskar sitt arbete och drömmer om att läsa vidare, och lära sig mer om demenssjukdomar… och en dag bli en undersköterska, specialiserad på barn.

− Om jag med mina lässvårigheter fixat utbildning och nytt jobb, varför skulle inte andra fixa det? Det gäller bara att inte tappa modet.

Text: Birgitta Stolt
Foto: Theresia Jatta Köhlin