Min ängel heter Nicklas och bor i Göteborg

NAMN: Magnus Larsson
ÅLDER: 41 år
FAMILJ: Gift och två barn
BOR: I Vingåker
JOBBSTATUS: Blev uppsagd som elevassistent våren 2012 och studerar nu till mellanstadielärare på heltid på Örebro Universitet.

Som storväxt redan i tolvårsåldern hamnar Magnus Larsson ofta i bråk under sin uppväxt i Göteborg. Han pluggar teknisk linje på gymnasiet men väljer att använda sina personliga erfarenheter under 20 år i yrket som elevassistent. Våren 2012 blir Magnus uppsagd och familjen hamnar i en kris. Då öppnar sig en dörr på glänt.

Lurig men ganska skötsam, storvuxen och snabb i käften. En kille som helt enkelt hade lätt för att hamna i bråk. Så beskriver Magnus Larsson sig själv som ung tonåring, boendes i Hisings-Backa och Älvängen i Göteborg.

– Åren mellan 13 och 16 var rätt tokiga. Det var lite inbrott, stölder och bråk. Jag har enbart växt fyra centimeter sedan jag slutade sexan. Och det fanns alltid någon att mäta sina krafter mot, berättar Magnus.

Friidrotten, scouterna, men framför allt kompisen Nicklas, blev hans trygghet och räddning. Han fann sin bästa vän i sexan i Göteborg. Hos honom sov han ofta på helgerna. Hans hem blev tillflyktsorten.

– Ja, som tur är finns det änglar. Min heter Nicklas och bor i Göteborg. Vi gick på scouterna tillsammans. Vi är fortfarande vänner idag och träffas relativt ofta. Numera är Nicklas polis, en bra polis, säger Magnus på lätt göteborgska.

Hamnar i ett vägskäl

Efter en fyraårig teknisk gymnasielinje blev Magnus erbjuden ett jobb som personlig assistent i Göteborg. Trots att hans klasskamrater ”idiotförklarade” honom, hoppade han på det tåget och stortrivdes. 20 år senare och en fritidsledarutbildning rikare, samt ett antal arbeten som elevassistent både i Göteborg, Vingåker och Katrineholm, blev han ombedd att stiga av. Resan var över.

– Det började gå så bra för oss. Min fru hade varit sjukskriven ett tag och precis börjat jobba 75 procent på en firma som tillverkar och designar barnkläder. Då kommer uppsägningen. Familjen krisar. Man får säga till barnen: ”Vi inte har råd med det, eller det där.” Då förstår de: ”Okej, pappa har inget jobb.”

Uppsägningen går värdigt till och rektorn informerar sina anställda om möjligheten att träffa Omställningsfonden för ett informationsmöte. Magnus känner sig dock skeptisk. Han har ”lekt anställningsintervju och filat på sitt CV” ett antal gånger förut.

Magnus och ett par av hans kollegor går dock dit och lyssnar.

– Jag går fram efter deras presentation, och får då prata med Anne Hultenberger från Omställningsfonden. Jag kände att hon direkt tog mig och mina frågor på allvar. Vi bokade in en tid, och så hörde hon av sig igen efter två, tre veckor.

Tar ett stort beslut

Magnus berättar då för Anne att han har tankar om att plugga vidare till lärare, men att han känner sig väldigt tveksam på grund av så många studieår, lån, pendelavstånd och sitt dåliga självförtroende gällande högskolan.

Att börja med universitetsstudier känns för Magnus som att passera ett oöverstigligt hinder. Även om han under sin studietid alltid gillat skolan. Men att betrakta sig som akademiker, nej, det finns inte på kartan. Dels skulle han behöva uppgradera sina gymnasiebetyg, ”och vad då, 300 000 kronor i studieskulder, plugg dag och natt i fyra års tid.” Tankarna snurrar i Magnus huvud. Hans fru är inte heller överförtjust över idén om sin mans eventuella studier.

Magnus inser att ”kalaset” kommer bli för dyrt. Att inhämta uteblivna gymnasiekunskaper på komvux, för att sedan ta studielån under fyra år för högskolestudier. Han slänger ur sig till Anne att han kanske kan ta en distanskurs på Hermods. Anne peppar Magnus att kolla upp dem, se om de fortfarande finns kvar, vilket Magnus gör.

– Jag läser in kursen på 2,5 veckor och klarar mig. Då säger Anne till mig: ”Om du är beredd att satsa, så betalar vi resor och litteratur, om du kommer in på lärarhögskolan.” Det blir lite … överväldigande. Jag minns hur tårarna bara kom, säger Magnus.

Får bra stöd

Han kommer in på distanskursen på lärarhögskolan i Örebro och det är med en skräckblandad förtjusning han tar emot beskedet.

– Det var en sådan känsla, häftig och skrämmande på samma gång. Ska jag klara det? Det blev en riktig boost för självförtroendet. Men jag fick otroligt bra stöd av Anne. Hon sa: ”Det finns inte en chans att universitetsstudierna är värre än inhämtningen av gymnasiestudier som du gjort på den här korta tiden.” Hjälpen kändes äkta. Anne kastade ut en krok, jag nappade och hon gjorde motdrag. Hon var lagom mycket på, tycker jag.

Nu pluggar Magnus och studierna går bra. Det är ett pussel för familjen att få ihop schemat, men det går. Ofta är han väldigt trött och full av tankar från universitetsvärlden när han kommer hem. Han säger att han aldrig hade tagit steget att börja plugga om det inte vore för Omställningsfonden, i alla fall inte nu.

– Jag har nog alltid sett det som att dörrar öppnas och stängs. Att våga skola om sig kräver mycket stöd från omgivningen, och då är det viktigt med folk i ens närhet som hjälper en att tänka nytt.

Text: Birgitta Stolt
Foto: Theresia Köhlin